En tredje bebis? Den sjunde och åttonde graviditeterna...

Även om det inte var en dröm som sådan, har jag alltid velat ha en stor familj. Innan mitt första missfall ville jag ha 4 barn. Efter jag förlorade mitt första, förändrades något i mig och jag bestämde mig för att jag ville ha 3. 

Så efter att jag blev gravid så tidigt med Lukas trodde jag att mina 'fertilitets problem' låg bakom mig och att jag kunde gå vidare med mina planer 'att ha 3 barn' när jag ville. Men efter som att Lukas kom direkt efter 1 månad av att försöka- och det blev så nära inpå Amanda (det skiljer sig bara 1 år och 9 månader emellan dem, och jag rekommenderar inte det, om du har valet, att gå igenom det för att det är VÄLDIGT MYCKET JOBB). Du har blivit varnad. 

Vi väntade tills L var nästan 2 år på att börja försöka igen. Så klart, som jag sa förut går sällan saker som detta enligt planen. Jag slutade ta p-piller och köpte ägglossningstest och vi började försöka... Och ingenting... Så jag började regelbundet ta medicin för att få ägglossning mer regelbundet för jag insåg från att ha använt ägglossningstesten att jag inte hade ägglossning varje månad.

I sinom tid fick jag ett svagt positivt test runt 4 veckor, och efter det följde starka mens värkar och blod under sommaren. Min syster var på besök och jag tog endast testet för att jag kände mig så, så, trött.

Sedan, precis innan Jul var jag en vecka över tiden. Någonting i mig sa "du kommer inte få din mens men du är inte heller gravid", men jag bestämde mig för att ta ett graviditetstest och köpte ett sånt där digitalt graviditetstest ( det var det enda testet tillgängligt på apoteket). Jag tog testet och det stod att jag var 3-4 veckor gravid. På en gång fick jag känslan av att något var fel då jag hade förväntat mig att vara längre gången (4-5 kanske till och med 5-6 veckor). Jag fortsatte känna en konstig känsla av att jag var tom, att det inte var en bebis i min mage. Jag tänkte att var efter som att det tog så lång tid för mig att bli gravid, men vi försökte trygga oss med att vi var lyckligt lottade och att det skulle hända. Det kändes som perfekt timing med tanke på vad jag planerade på arbetsfronten inom de närmaste månaderna och ålderskillnaden med våra andra barn. 

Men det var något som inte stod rätt till, och jag visste det och försökte att inte få upp mina förhoppningar. 

Vi var bortresta över jul och på väg hem från firandet när jag började känna smärta. Först var det inte så starkt och kom och gick, men i dagarna som följde hände det oftare och oftare och jag kände att jag behövde ta smärtstillande, och sen började jag blöda. Jag visste att det var slutet på graviditeten och på ett sätt drömmen om att ha ett tredje barn.

Jag hade satt en "deadline" på att försöka bli gravid igen, vilket var min födelsedag tidigt i mars. Jag skulle fylla 43 år och kände att det var nog. Så troligtvis skulle det inte hända.